Welcome to cyberskoglund.nu

Search   in  

 Create an AccountHome | Submit News | Your Account | Content | Topics | Top 10  

Innehåll
  ·  Hem

  ·  2006

  ·  2005

  ·  2004

  ·  2003

  ·  2002

  ·  2001

  ·  Tipsa nån

  ·  Kontakt

  ·  Gästbok

Information

Andreas Skoglund driver CyberSkoglund.nu. En inte särskillt seriös sajt om så lite som möjligt.

Mer seriösa sajter som Andreas är lite inblandad i:
www.natverksbygget.se
www.livechannel.se
www.curlingkanalen.se
www.y-center.se/harnosand






Annonser på CyberSkoglund?!?

Sök



Languages
Välj Språk för gränssnitt:


  
Bambuser


Hur gör man i lekparker egentligen?
Friday 21 August @ 12:18 av cybersko (1078 läsningar)
NonsensHur börjar man prata i lekparker? Jag fixar det inte idag. Där står jag med K och gungar och så kommer ett barn och en vuxen också dit. Stämningen blir lite tryckt. K och den andra ungen sneglar på varandra. Jag och den vuxne säger "hej". K och den andre sneglar. Jag och den vuxne stirrar på vårt respektive barn, säger något lågt om att "titta där... vilken fin kille/tjej". K känner av min nervositet och blir klängig som tusan. Vi vuxna börjar trampa i sidled. Sen står vi där som fyra får. Två stora som bräker tyst och två små som trampar omkring och sneglar på varandra.

Vad ska man göra? Jag fixar de flesta andra sociala situationer! Jag är rätt bra på att bryta isen i vanliga fall. I vissa fall fixar jag även lekparker, men det tar ett tag och det är nästan altid pappor jag lyckas börja prata med. Nån gång har K hjälpt mig och jag har lyckats få fram något även till en mamma. Mormödrar/farmödrar är omöjliga. Dem har jag gett upp allt hopp om. Någon morfar eller farfar har jag aldrig sett, så där vet jag inte hur jag skulle reagera.

Men finns det tips på hur man ska föra sig i lekparker så tar jag glatt emot dem. Det finns annars en stor risk att jag får två platser på jorden där jag totalt tappar självförtroendet. Det ena är dansgolv, men det kan jag lösa med ett par öl. Det andra lär bli lekparker och det känns inte som att öl skulle vara ett bra alternativ där. Hjälp!
/Andreas


(Läs mer... | Poäng: 0)

IPRED eller lat?
Sunday 12 April @ 22:22 av cybersko (984 läsningar)
AllvarHar köpt Guillous senaste bok "Inte om det gäller din dotter" via nätet. Helt lagligt för 155 kr. Det kändes skumt. Jag hade för ett par månader sedan laddat ner den via DC++, vilket jag tror är lagligt - men att låta någon annan ladda upp den hade nog varit olagligt. (Rätta mig om jag har fel).

När jag väl började lyssna på den nedladdade DC++-boken visade det sig att filer saknades och det blev konstiga hopp i boken. Jag valde då att ladda ner den helt lagligt via www.muntligt.se. Det kändes skumt. Inte bra, inte dåligt, men skumt.

Det är första gången Guillou och hans förlag får pengar av mig sedan "En medborgare höjd över varje misstanke" i slutet av 90-talet. Sen har jag lånat böcker och ljudböcker av andra, så Guillou har inte fått en spänn.

Det som gjorde det hela skumt var att jag inte visste varför jag köpt boken online. Jag ser tre möjliga orsaker:
1. IPRED-lagen skrämde mig
2. Jag var lat och slösaktig och ville snabbt lyssna på boken
3. Jag tycke att Guillou. trots att han är miljonär, var värd lite pengar för sin strålande arbetsinsats med alla böcker.

Om det var IPRED-lagen så känns det ännu skummare, för då vet jag inte om jag ska bli arg för att makthavarna lyckats med lagförslaget som jag inte tycker är demokratiskt riktigt, eller om jag ska bli lite imponerad över att lagen kanske funkar så att de som skapat verken faktiskt får mer betalt, vilket jag i första läget inte trott. Tänk om jag har haft fel? (Verkar detta förvirrande? Det är det för mig också isåfall - det är därför det är så skumt).

För att krångla till detta ytterligare kom jag på ett annat problem med just författare. Jag har länge sagt att upphovsrätten är förlegad och att artister måste hitta nya intäktskällor. Detta har stämt för musiker och filmskapare. De flesta musiker tjänar mer på att tillåta fri nedladdning än att förbjuda den. De jobbar upp sitt varumärke och tjänar mer på att fler kommer på spelningar. Filmare får tjäna pengar på produktplaceringar eller något sådant. Att det förmodligen skulle resultera i en minskad överklass i artistvärlden där man inte får miljontals dollar för en film eller skiva, skulle jag tycka kännas lite sunt. Men hur skulle det bli med författare? De skulle väl inte kunna tjäna på att folk laddade ner och läste /lyssnade på deras verk? För de kan väl inte tjäna på vare sig högläsningar eller produktplaceringar? Guillou skulle säkert kunna göra det, men hans böcker skulle få en sämre research. Kanske skulle den surgubben också göra som Gene Simmons i KIZZ, dvs vägra att ge ut nytt material bara för att folk inte betalar för sig.  Värre blir det för författare som Maria Gripe eller Hans Peterson, vars böcker redan kanske säljer i liten upplaga och än färre om de får laddas ned fritt - då kanske inte bokförlagen satsar på dem och det blir ett smalare utbud av författare där ute. Att produktplacera i all typ av litteratur fungerar nog inte. Jag kan tänka mig en dikt med produktplacering:

Inte ens en grå liten fågel som sjunger i SkiStars pist
det finns på den andra sidan och det tycker jag nog blir trist
Inte ens en grå liten fågel och aldrig en skön fjällhotellsvit
men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit...


Det blir liksom inte lika bra som orginalet... Vissa saker bör någon betala för bara för att det är konst...

Nåväl, det känns skumt. Tänk om IPRED är bra? Det tror jag nu fortfarande inte, men den kanske inte är sååå himla kass som jag först trott. Oh då får vi problem... För då finns det plödsligt goda argument och goda referenser till varför ännu en storebrorslag ska införas och acepteras. Det blir liksom inte lika lätt att rätta till dumheten... Så, det känns skumt.

Vi får hoppas att det var punkt två eller tre på min första lista som står för sanningen; jag var lat och unnade Guillou lite extra pengar till sin bank, på samma samma sätt jag kan unna coca-cola en extra slant till sitt imperium när jag är riktigt, riktigt törstig på sommaren ibland.

Hursomhelst, jag faller i kategorin människor som laddat ned olagligt och sedan enklare tagit steget till legal nedladdning. Det är fortfarande ett mycket gott argument för att skippa IPRED och låta marknaden finna nya intäktsmöjligheter istället för att övervara folket.
/Andreas






(Läs mer... | Poäng: 0)

890 000 kr fattigare. Eller..?
Friday 14 November @ 20:01 av cybersko (1048 läsningar)
NonsensIdag skrev vi på för huset. Men egentligen är det väl SEB som äger huset? För vi lånar ju pengar av dem för att köpa ett hus - så i praktiken lånar vi huset av dem.

Hur som helst. Det slutade med att jag tre timmar senare stod och målade vad som ska bli Kerstins rum.

Det käns bra, hur som helst. Imorgon ska vi spackla i köket.


(Läs mer... | Poäng: 0)

Jag chattar inte längre...
Wednesday 12 November @ 20:01 av cybersko (1046 läsningar)
NonsensNyss slog det mig... Jag chattar inte längre. Förr - hela tiden. Susanna, Sara, Johannes, Muggen,med flera, med flera. Jag kunde sitta kvällarna igenom och bara hålla kontaktem med folk och prata bort några timmar. Nu tappar jag kontakten med dem. Undan för undan faller de undan. Vet inte vad jag ska göra. Det är mest ett konstaterande att är det inte blöjbyten, lek eller flyttbestyr så är jag såååå trött att ta upp en chatt inte är att tänka på.

Fast å andra sidan; förr var alla online - jämt. Just nu är tre kontakter online, varav en är på status "Inte vid datorn" och en annan är en kompis jag bara delar ett curlingintresse med. Så det är ta mig tusan inte bara jag! Tydligen är det så att även de andra blir mindre och mindre aktiva på MSN.

Då är frågan; är detta en allmän trend? Är MSN och chatt på väg att dö ut? Eller är det bara jag och mina polare som ändrat livsstil?

Jag läste i en artikel för ett år sen ungefär att ju lyckligare förhållande man är inne i, desto mindre online är man. Där kanske vi har det... Vi har alla kommit in i lyckliga förhållanden! Och genast börjar jag få dåligt samvete för att jag sitter här och skriver... Går ut och kramar Jennie istället.


(Läs mer... | Poäng: 0)

Bredbandsbolagen...
Saturday 08 November @ 18:13 av cybersko (1030 läsningar)
NonsensVi har ju köpt hus. Det är ju kul och känns bra och så. Men allt arbete med det... Det är försäkringar, flytt av telefon, el etc.

Skulle flytta mitt bredbandsabonnemang förra veckan. Ringde kundtjänst och förklarade läget.
- Ja vänta då ska jag kolla, sa hon.
Det dröjde ett tag och så sa hon:
- Ja vi kan erbjuda bredband och telefoni, men tyvärr bara 8mbit istället för de 24 du har nu.
- Ajdå, sa jag, då måste jag se om det finns någon annan som kan erbjuda bättre.
- Ja gör det sa hon.

Jag ringde runt och på Glocalnet skulle de faktiskt fixa 24 mbit och telefoni, så jag slog till direkt. Det är ju inte alltid folk är så snabba, så jag agerar snabbt från mitt håll.

Nästa dag ringde jag Bredbandsbolaget igen för att säga upp mitt abonnemang.

Alla såna här bolag har en särskilld avdelning för att ta emot uppsägningar. De är experter på "anti-churn", dvs på att vända kunder de är på väg att tappa. Det finns väl utvecklade processkartor för hur man hanterar kunder. Jag kopplades till en kille som hette Martin tror jag.
- Tjena, jag vill säga upp mitt avtal.
- Varför då?
- Jag ska flytta och ni kan inte erbjuda mer än 8 mbit per sek och telefoni där.
- Det måste jag kolla!
Han knappar på några knappar...
- Ja, men vi KAN leverera 24 mbit och telefoni där.
- Jaha... Varför sa tjejen igår då att jag inte kunde få det där då?
- Jag vet inte. Men får jag flytta dig dit?
- Nej, jag har ett nytt avtal nu med Glocalnet, så att ni inte har fungerande system är inte mycket att göra åt.
- Men du har ju ångervecka.
- Jo men jag valde bort den för att kunna få bredbandet klart den 1:a december. Och jag tycker fortfarande inte det är mitt fel att ni ger två helt skillda besked på två dagar. Det känns inte trovärdigt.
- Nähä. (Här tar hans processkarta slut och de har en förlorad kund. Han har fler kunder att vända, så nu pratar han mycket snabbare:) Jag skickar papperen och du skriver under dem och skickar tillbaka. Hej då!
Klick. Så var det tyst. Bra kille den där Martin. Han jobbar snabbt. Bredbandsbolaget kan vara stolt över honom.










(Läs mer... | Poäng: 0)

Politiker...
Wednesday 11 June @ 19:21 av cybersko (4391 läsningar)
Har gått och hört på partiledardebatten idag när jag rört mig mellan möten nere i Stockholm. En fråga jag skulle vilja ha svar på är varför det tycks blivit en kultur bland politiker att sätta en stolthet i att inte svara på motståndarens frågor?
Björklund frågar Ohly en fråga om Hugo Chavez. Ohly svarar inte utan hävdar att Björklund ljugit och att han ska ha svar på frågan först. Björklund svarar inte, utan hävdar däremot att Ohly är en sovjetkommunist och undrar varför det är så. Ohly svarar att Björklund ljugit för två frågor sedan. Och så fortsätter det. Peter Eriksson anklagar Reinfeldt för feghet i klimatmålen. Reinfelt struntar totalt i detta och hävdar att Eriksson inte vet hur det är att samregera. Eriksson svarar inte på det påståendet utan hävdar istället att Reinfeldt klarar av att samregera särskillt bra.

Hallå? Sjuåringar hade gjort det lika bra, kanske med lite sämre språk, men med samma innehåll.Ska vi verkligen ha det så här? Måste det vara så här? Är det nån som egentligen vill ha det så här?

Kan man inte stryka de här partiledardebatterna till förmån för diskussionsforum på internet eller nått sånt? För inte tusan driver dessa debatter demokratin framåt?


Eller kan inte nån politiker säga typ: "Jag ska dela upp min repliktid: 50% ska jag faktiskt försöka svara på frågorna hur dumma de än är, och 50% ska jag ställa relevanta motfrågor". På nått sätt skulle jag vilja höra om Björklund ansåg att han ljugit eller uttryckt sig lite oförsiktigt. Jag skulle få mer respekt för honom då.





(Läs mer... | Poäng: 0)

Det finns så mycket att skriva om...
Wednesday 14 May @ 12:37 av cybersko (1016 läsningar)
NonsensDet finns så mycket att skriva om. Till exempel om den här lilla tjejen på 54 cm som ligger bredvid och sover. Och kanske ska man nämna att hon kräktes över mig igår morse så att jag var alldelens full av bröstmjölk när jag bar in henne till Jennie för att byta på henne.

Eller kanske ska jag skriva om att jag har feber, inte har sovit ordentligt sen den 21:a april och fortfarande känner mig oförskämt fräsh...

Jag kan också skriva att jag inte kommer att lägga ut bilder på mina barn på bloggen. Jag tycker att man ska få välja sin egen närvaro på nätet. Så innan Kerstin förstår vad Internet är så blir det inte mycket om henne här.

Jaja, det blir mera så smångingom.


(Läs mer... | Poäng: 0)

Livet i Kenya...
Thursday 24 January @ 13:40 av cybersko (2567 läsningar)
AllvarFick ett mail vidarebefordrat från Annika. Hon har vänner i Kenya. Här följer först ett mail från hennes vännina till Annika oh sedan ett öppet brev en Kenyan (förmodligen nära vän till Annikas vänner) till Samuel Kivuitu, ordföranden i Valkommisionen i Kenya.


Hello sister Mwende,
Thanks for the moving letter. I cried as I read it. I donnot know what to say at the moment, but my country is on fire!

Like now, my mother who has cancer, and on the verge of her death, has a homeful of 'refugees' about 50 of them. Relatives who have sort refuge from her home. She has to feed them and all that goes with it. Sometimes she calls me at night while crying. She is in pain but she cannot reach me in Thika to take her to a doctor because it is not safe.
What can I say! If Kivuitu had anything to do to stop this menace, then why didn't he?
But time to blame one another is over, let us look for the solution to the problem now, because that is what is important now.

We have spent all our savings to take care of the people who otherwise could be taking care of themselves.

Annika, I donnot know if you know that, Lawi my husband is a Kikuyu and I am from a sub-tribe of the Kalenjin. So what is happening now in the Rift Valley, such families are being forced to separate.The man is told to leave the wife and children or he is killed. He is left with very little choice. Tell me, what will happen when they get to us! They are getting here soon. We have promised each other in our family that, we would rather seak refuge elsewhere, but we are not going to let some hooligans to separate us. The question is, where do we go? I hope the UN will come to our rescue.
Anyway, God is for us.
 
I have to rush to hospital to take my daughter.
God bless and thanks for thinking about us
 
Adelaide


 
 
From Annika:
A friend in Sweden sent me this. It really touched my heart.
Annika
 
Wednesday, January 09, 2008
Kivuitu letterAn Open Letter to Samuel Kivuitu, Chair of the Electoral Commission of Kenya
Mr. Kivuitu, 

We've never met. It's unlikely we ever will. But, like every other Kenyan, I will remember you for the rest of my life. The nausea I feel at the mention of your name may recede. The bitterness and grief will not. 

You had a mandate, Mr. Kivuitu. To deliver a free, fair and transparent election to the people of Kenya. You and your commission had 5 years to prepare. You had a tremendous pool of resources, skills, technical support, to draw on, including the experience and advice of your peers in the field - leaders and experts in governance, human rights, electoral process and constitutional law. You had the trust of 37 million Kenyans. 

We believed it was going to happen. On December 27th, a record 65% of registered Kenyan voters rose as early as 4am to vote. Stood in lines for up to 10 hours, in the sun, without food, drink, toilet facilities. As the results came in, we cheered when minister after powerful minister lost their parliamentary seats. When the voters of Rift Valley categorically rejected the three sons of Daniel Arap Moi, the despot who looted Kenya for 24 years. The country spoke through the ballot, en masse, against the mindblowing greed, corruption, human rights abuses, callous dismissal of Kenya's poor, that have characterised the Kibaki administration.

But Kibaki wasn't going to go. When it became clear that you were announcing vote tallies that differed from those counted and confirmed in the constituencies, there was a sudden power blackout at the Kenyatta International Conference Centre, where the returns were being announced. Hundreds of GSU (General Service Unit) paramilitaries suddenly marched in. Ejected all media except the government mouthpiece Kenya Broadcasting Corporation. 

Fifteen minutes later, we watched, dumbfounded, as you declared Kibaki the winner. 30 minutes later, we watched in sickened disbelief and outrage, as you handed the announcement to Kibaki on the lawns of State House. Where the Chief Justice, strangely enough, had already arrived. Was waiting, fully robed, to hurriedly swear him in. 

You betrayed us. Perhaps we'll never know when, or why, you made that decision. One rumor claims you were threatened with the execution of your entire family if you did not name Kibaki as presidential victor. When I heard it, I hoped it was true. Because at least then I could understand why you chose instead to plunge our country into civil war. 

I don't believe that rumor any more. Not since you appeared on TV, looking tormented, sounding confused, contradicting yourself. Saying, among other things, that you did not resign because you "did not want the country to call me a coward", but you "cannot state with certainty that Kibaki won the election". Following that with the baffling statement "there are those around him [Kibaki] who should never have been born." The camera operator had a sense of irony - the camera shifted several times to the scroll on your wall that read: "Help Me, Jesus." 

As the Kenya Chapter of the International Commission of Jurists rescinds the Jurist of the Year award they bestowed on you, as the Law Society of Kenya strikes you from their Roll of Honour and disbars you, I wonder what goes through your mind these days. 

Do you think of the 300,000 Kenyans displaced from their homes, their lives? Of the thousands still trapped in police stations, churches, any refuge they can find, across the country? Without food, water, toilets, blankets? Of fields ready for harvest, razed to the ground? Of granaries filled with rotting grain, because no one can get to them? Of the Nairobi slum residents of Kibera, Mathare, Huruma, Dandora, ringed by GSU and police, denied exit, or access to medical treatment and emergency relief, for the crime of being poor in Kenya?

I bet you haven't made it to Jamhuri Park yet. But I'm sure you saw the news pictures of poor Americans, packed like battery chickens into their stadiums, when Hurricane Katrina hit Louisiana. Imagine that here in Nairobi, Mr. Kivuitu. 75,000 Kenyans, crammed into a giant makeshift refugee camp. Our own Hurricane Kivuitu-Kibaki, driven by fire, rather than floods. By organized militia rather than crumbling levees. But the same root cause - the deep, colossal contempt of a tiny ruling class for the rest of humanity. Over 60% of our internal refugees are children. The human collateral damage of your decision. 

And now, imagine grief, Mr. Kivuitu. Grief so fierce, so deep, it shreds the muscle fibres of your heart. Violation so terrible, it grinds down the very organs of your body, forces the remnants through your kidneys, for you to piss out in red water. Multiply that feeling by every Kenyan who has watched a loved one slashed to death in the past week. Every parent whose child lies, killed by police bullets, in the mortuaries of Nairobi, Kisumu, Eldoret. Everyone who has run sobbing from a burning home or church, hearing the screams of those left behind. Every woman, girl, gang-raped.

Do you sleep well these days, Mr. Kivuitu? I don't. I have nightmares. I wake with my heart pounding, slow tears trickling from the corners of my eyes, random phrases running through my head:

Remember how we felt in 2002? It's all gone. 
(Muthoni Wanyeki, Executive Director of Kenya Human Rights Commission, on the night of December 30th, 2007, after Kibaki was illegally sworn in as president). 

There is a crime here that goes beyond recrimination. There is a sorrow here that weeping cannot symbolise. 
(John Steinbeck, American writer, on the betrayal of internally displaced Americans, in The Grapes of Wrath)

Haki iwe ngao na mlinzi....kila siku tuwe na shukrani 
("Justice be our shield and defender....every day filled with thanksgiving" Lines from Kenya's national anthem) 

I soothe myself back to patchy sleep with my mantra in these days, as our country burns and disintegrates around us: 

Courage. 
Courage comes. 
Courage comes from cultivating. 
Courage comes from cultivating the habit. 
Courage comes from cultivating the habit of refusing. 
Courage comes from cultivating the habit of refusing to let fear dictate one's actions.
 
(Aung San Suu Kyi, Burmese Nobel Peace Prize winner).

I wake with a sense of unbearable sadness. Please let it not be true.....

Meanwhile, the man you named President cowers in the State House, surrounded by a cabal of rapacious power brokers, and a bevy of sycophantic unseated Ministers and MPs, who jostle for position and succession. Who fuel the fires by any means they can, to keep themselves important, powerful, necessary. The smoke continues to rise from the torched swathes of Rift Valley, the gutted city of Kisumu, the slums of Nairobi and Mombasa. The Red Cross warns of an imminent cholera epidemic in Nyanza and Western Kenya, deprived for days now of electricity and water. Containers pile up at the Port of Mombasa, as ships, unable to unload cargo, leave still loaded. Uganda, Rwanda, Burundi, Southern Sudan, the DRC, all dependent on Kenyan transit for fuel and vital supplies, grind to a halt. 

A repressive regime rolls out its panoply of oppression against legitimate dissent. Who knew our police force had so many sleek, muscled, excellently-trained horses, to mow down protestors? Who guessed that in a city of perennial water shortages, we had high-powered water cannons to terrorize Kenyans off the streets? 

I am among the most fortunate of the fortunate. Not only am I still whole, alive, healthy, mobile; not only do I have food, shelter, transport, the safety of those I love; I have the gift of work. I have the privilege to be in the company of the most brilliant, principled, brave, resilient Kenyans of my generation. To contribute whatever I can as we organize, analyse, strategize, mobilize, draw on everything we know and can do, to save our country. I marvel at the sheer collective volume of trained intelligence, of skill, expertise, experience, in our meetings. At the ability to rise above personal tragedy - families still hostage in war zones, friends killed, homes overflowing with displaced relatives - to focus on the larger picture and envisage a solution. 

I listen to lawyers, social scientists, economists, youth activists, humanitarians; experts on conflict, human rights, governance, disaster relief; to Kenyans across every sector and ethnicity, and I think:

Is this what we have trained all our lives for? To confront this epic catastrophe, caused by a group of old men who have already sucked everything they possibly can out of Kenya, yet will cling until they die to their absolute power? 

You know these people too, Mr. Kivuitu. The principled, brave, resilient, brilliant Kenyans. The idealists who took seriously the words we sang as schoolchildren, about building the nation. Some of them worked closely with you, right through the election. Some called you friend. You don't even have the excuse that Kibaki, or his henchmen, might offer - that of inhabiting a world so removed from ours that they cannot fathom the reality of ordinary Kenyans. You know of the decades of struggle, bloodshed, faith and suffering that went into creating this fragile beautiful thing we called the "democratic space in Kenya." So you can imagine the ways in which we engage with the unimaginable. We coin new similes:

lie low like a 16A (the electoral tally form returned by each constituency, many of which were altered or missing in the final count) 

We joke about the Kivuitu effect - which turns internationalists, pan-Africanists, fervent advocates for the dissolution of borders, into nationalists who cry at the first verse of the national anthem:

Ee Mungu nguvu yetu
Ilete baraka kwetu
Haki iwe ngao na mlinzi
Natukae na undugu 
Amani na uhuru
Raha tupate na ustawi.

O God of all creation
Bless this our land and nation 
Justice be our shield and defender
May we dwell in unity 
Peace and liberty
Plenty be found within our borders. 

Rarely do we allow ourselves pauses, to absorb the enormity of our country shattered, in 7 days. We cry, I think, in private. At least I do. In public, we mourn through irony, persistent humor, and action. Through the exercise of patience, stamina, fortitude, generosity, that humble me to witness. Through the fierce relentless focus of our best energies towards challenges of stomach-churning magnitude. 

We tell the stories that aren't making it into the press. The retired general in Rift Valley sheltering 200 displaced families on his farm. The Muslim Medical Professionals offering free treatment to anyone injured in political protest. We challenge, over and over again, with increasing weariness, the international media coverage that presents this as "tribal warfare", "ethnic conflict", for an audience that visualises Africa through Hollywood: Hotel Rwanda, The Last King of Scotland, Blood Diamond.

I wish you'd thought of those people, when you made the choice to betray them. I wish you'd drawn on their courage, their integrity, their clarity, when your own failed you. I wish you'd had the imagination to enter into the lives, the dreams, of 37 million Kenyans.

But, as you've probably guessed by now, Mr. Kivuitu, this isn't really a letter to you at all. This is an attempt to put words to what cannot be expressed in words. To mourn what is too immense to mourn. A clumsy groping for something beyond the word 'heartbreak'. A futile attempt to communicate what can only be lived, moment by moment. This is a howl of anguish and rage. This is a love letter to a nation. This is a long low keening for my country.

Shailja Patel



(Läs mer... | Poäng: 0)

Det där med sociala nätverk
Wednesday 09 January @ 17:14 av cybersko (1178 läsningar)
Nonsens Groucho Marx sa en gång “Jag skulle inte vilja vara med i den klubb som accepterar mig som medlem”. Folk har precis som Groucho en tendens att vara lite paradoxala i sitt sociala liv. Å ena sidan vill man vara en utvald i en unik klubb. Samtidigt vill man att så många som möjligt ska vara där...  Så när en förening (oavsett om den är på Internet eller någon annan stans) nått en viss massa, ja då droppar en hel del folk av. På samma sätt som Facebook blir mindre och mindre intressant så drabbas föreningslivet av denna nedåtgående spiral. Jag har fått en del irriterade mail och mess om att jag inte förstår det fantastiska i Facebook. Där tror jag de som skrivit har fel. Jag förstår i all vesäntlighet vad Facebook är. Det jag irriterar mig på är däremot att det som koncept inte är något nytt – förutom att det blivit en fluga. Sociala nätverk på nätet (som Facebook är ett av flera exempel på) är jag däremot en förespråkare av. Det är skitkul med sociala nätverk! Däremot så ska man fundera på vad man verkligen delar med sig av, för det går undan på internet... Men ni lär ju inte se mig så himla aktiv på de där sjterna längre – får man hoppas i alla fall... Socialt nätverkande står nämligen statistiskt i direkt korellation till ett (lyckligt) äktenskap enligt The Economist’s San Francisco korrespondent. Så även om jag är med och kvar där, så får vi hoppas att jag inte är särskillt aktiv. /Andreas

(Läs mer... | Poäng: 0)

Ny sajt för oss som gillar byfånar men aldrig får en chans att läsa om dem
Friday 21 December @ 19:42 av cybersko (1052 läsningar)
Nonsenswww.blickar.se. En ny sajt som är motsvarigheten till ”övrigt” på DN:s kontaktannonssida. Jag tror jag bloggat om det förr – hur patetiskt det är.

Nåja, om någon kille ser en tjej i röd jacka, får en misstolkad blick och tror att han är kär, det kan jag köpa. Det är väl så det fungerar. Men att sen satsa 40 kr på att sätta in en annons i DN i hopp om att hon ska läsa den - och sedan svara - ja, då tycker jag att det är väl patetiskt.

Jag tror det är under ”Övrigt” som jag får utlopp för mina ”dokusåpakänslor”, som gör att jag inte får ut något att följa dokusåpor. Där kan jag tänka ”Åh, snälla nån... Vad tror han egentilgen?” Det här behovet av att se en byfåne skämma ut sig får jag inte i dokusåpor utan istället på sista raderna av kontaktannonser.

Sen ställer jag mig frågan till alla tjejer där ute: anta att du skulle känna igen dig på den här beskrivningen:
”Du söta tjej i röd jacka på bussen mellan Slussen och Gullmarsplan – vi fick ögonkontakt en gång. Hör av dig!”

Skulle du verkligen svara på den? Även om du är helt övertygad om att det är dej han är ute efter? Det känns aningen för desperat... Men, det kan ju vara som med internetdejting – det var ju helt ute fram till ca 1999 när Spraydejt på något sätt rättfärdigade det hela. Sen har det gått snabbt. Numera har jag bara en envis släkting nere i Göteborg som tycker att internetdejting är för patetiskt. Hon är den enda jag känner som tycker så...

Men jag kan ju också konstatera att Neil Strauss, författaren till ”The Game” - boken om hur man lugnt och metodiskt kan förföra vilken tjej som helst, förmodligen skulle såga denna sajt totalt. Han driver tesen att om du inte stött på en tjej under de fem första sekunderna ni har ögonkontakt, så kan du lika gärna låta bli - hon kommer att tycka att du är en kuf. I detta fall känner jag mig böjd att hålla med.

Nåja, det är lite härlig underhållning att gå in på blickar.se i alla fall och läsa om kufar. Topp tre:
”Restaurang Globen Star. Jag åt lunch och du jobbar där. Jag satt och tog en paus i juklappsletandet. våra blickar möttes som hastigast och du har ett undebart leende”
(Varför inte gå tillbaka dit istället?)

”Skärmarbrink, T-banan Hej du vackra blonda kvinna! Du bjöd mig på två underbara leenden, när du såg mina blickar. Kan inte släppa dig ur mina tankar. Jag var tyvärr tvungen att fortsätta till restaurangen. Du, som fick mitt hjärta att smälta med bara din blick och leende. Gör mig lycklig, ring 0736-xxx xxx. Mannen med basker och skägg. Patrick heter jag”
(Skägg och basker, låter som jag när jag bodde i Östersund. Vilsen kille. Och hur seriöst är det egentligen: killen påstår att han faller helt, vad gör han då? Jo han går och äter lunch! Nä, antingen är han feg eller så har han svårt att bestämma sig.)

”Tunnelbana från gullmars mot åkeshov Båda vi stod upp vid vagnen längst fram. Du hade sällskap med en kille med glasögon. Du var så tjusigt klädd i en vit kappa och höll dig fast i räcket på taket. Våra blickar möttes minst 3 gånger innan du gick av vid Slussen. Själv var jag den mörka killen med svart jacka med uppdragen krage. Åh vad ja ångrar att ja inte gick fram och hälsade på dig”

(Ja, grip möjligheten i stunden nästa gång – det lär öka dina chanser.)

Mitt behov av att läsa om byfånar har fått ett komplement till www.tjuvlyssnat.se!
/Andreas


(Läs mer... | Poäng: 0)

  
vBlogg



Klicka! CyberSkoglund behöver intäkter!

Omröstning
Annonser på CyberSkoglund -bra eller kasst?

Kasst - CyberSkoglund har blivit för kommersiell
Tjaaa... ok, jag ser det inte. Jag klickar inte
Tjaaa... ok, kan väl klicka om det gör dig nöjd...
CyberSkoglund är värd alla pengar han kan få!



Resultat
Undersökningar

Röster 61

äldre vBloggar









Login
Alias

Lösenord

Har du inget medlemskap än? Du kan bli medlem. Som registrerad medlem har du lite fördelar som en temaväljare, kommentarsinställningar och möjligheten att skriva kommentarer under ditt eget namn.

Gammalt
Saturday, 01 December
· Ã…rets julkalender
Friday, 30 November
· Jag har startat en bokhandel...
Monday, 26 November
· Vad ska man göra för att göra nÃ¥got bra?
Friday, 16 November
· PUL - varför gäller det bara myndigheter?
Monday, 05 November
· Sju minuters sammanfatning
Wednesday, 17 October
· Att blogga har blivit för mainstream - jag lägger av.
Tuesday, 09 October
· Visst är det lite dött - men den som väntar pÃ¥ nÃ¥got gott...
Tuesday, 25 September
· Telia...
Sunday, 16 September
· Ah, allt detta snack om Facebook...
Tuesday, 28 August
· Det finns andra Andreas Skoglund:s där ute. Som det är synd om...

Äldre Artiklar

Exempel på produktion - Speedboat
Klicka på start för att se videon
Speedboat genom Härnösand. Toppfart: 70 knop.

(c) 2006 CyberSkoglund.nu

PHP-Nuke Copyright © 2005 by Francisco Burzi. This is free software, and you may redistribute it under the GPL. PHP-Nuke comes with absolutely no warranty, for details, see the license.
Page Generation: 0.31 Seconds