I fredags gick en dröm i uppfyllelse. Jag fick flyga över Härnösand och Hälledal. Och hur fränt var det? Hur fränt som helst, skulle jag vilja säga.

Glad och nöjd på 1500 fots höjd sitter man instängd i en kabin som verkar trängre än en gammal Saab V4. Mia och Prytz satt i baksätet. I höjd med Hemsö norra udde skulle vår pilot Åsa kolla in kartan, så jag fick ta över spakarna. Kan nog med bestämdhet hävda att så obekväm och skärrad har jag inte känt mig sen jag var fyra år, då min far hotade med att låta mig styra in färjan i färjeläget. "Åsa... Det här är inte kul...". Ögonen står rakt ut, pulsen närmar sig maximum. Då sitter hon och mumlar "jodå... det är ingen fara". "Du det här är verkligen hemskt" fortsätter jag. Åsa läser kartan.

Precis då kommer vi in i dagens första rejäla luftgrop och känslan av att nu går allt åt neråt alltför snabbt, infann sig hos oss rookies i luften. Mia och Prytz som suttit tysta i baksätet vrålar dödsångest, samtidigt som de tänker "Varför, varför lät hon Rotan ta över spakarna?!?". Nåväl. Vi rätade upp oss och flög över Utviksgården med Åsa bakom spakarna istället.

Prytz blev lugnare.



Åsa fick köra resten. Alla var nöjda med den lösningen. Jag vill flyga mer - som passagerare alltså.

/Andreas